Postat av: Anonym.

försök hålla ut så länge som möjligt hemma så att du slipper ta lån.

Det är inte kul att ha lån att behöva betala av under många år.

Sen när du tagit studenten och fått ett jobb då kan du flytta och skaffa ett eget hem.

Om du har det jobbigt med din mamma och upplever att det är svårt att prata med henne för att hon inte har förståelse för hur du känner kanske du kan gå till kuratorn på skolan och hon/han kan hjälpa dig och din mamma att prata med varandra tillsammans med kuratorn eller med någon annan som "leder" samtalet.

Hoppas det löser sig för dig!

förresten vad är det för kärleksproblem du har ?

Svaret:

Att hålla ut hemma orkar jag inte. Jag har gjort det i så många år. Tänk dig själv att inte ens få sova hur man vill, inte få spilla vatten, inte få byta kläder när man vill ibland. Jag har tagit studenten när jag är nästan 30 år och så länge vägrar jag bo att hemma! Jag är trött på att bli behandlat som ett barn. Inte våga säga ifrån till henne. Jag ska inte behöva leva mitt halva liv med att vara rädd för henne. Det känns bara dumt att utsätta mig för psykisk misshandel. För det är ju vad det är. Jag är en osäker person som är rädd. Det tär på psyket. Ju längre jag bor hemma ju sämre kommer jag att bli. Jag har varit och pratat med min kurator och hon ser mig som en yngre person i vissa tillfällen om man jämför mig med dom som går i min klass som är 3-4 år yngre än mig. Det finns vissa saker som t.ex 15 åringar kan som inte jag kan. Och ska jag bo kvar hemma så kommer jag inte ens att ta studenten. För jag mår dåligt nu på grund av skolan och med min hemmasituation. Och jag kommer tillslut inte orka skolan om jag ska bo hemma.

Gå till en kurator känns omöjligt då min mamma aldrig lyssnar på andra människor för enligt henne så har hon alltid rätt. Vi var på ett BUP mötte en gång och jag vågade inte säga hur jag kände när min mamma satt bredvid mig för jag visste att jag skulle få skäll. Jag vågade inte säga något, men gjorde det en gång och jag fick massor med skit hemma. Ska jag behöva bo i osäkerhet med rädsla att inte våga släppa ut hur jag känner, att få skit för det? Det tär på en. Jag har alltid mått dåligt och det är dags att ta tag i det nu och inte bara strunta i det och hålla tyst för jag är rädd för min mamma.

Visst är det inte roligt med lån men det är inte ännu roligare att bo hemma och må dåligt. Mitt mående är ändå viktigare än pengar.

Tack! Jag orkar inte prata om mina kärleksproblem just nu. Förlåt om detta inlägg lät gjort, men det känns konstigt när folk tycker jag ska bo hemma.