Inga roliga känslor
Jag minns när jag var liten.. Blev sviken ett antal gånger. Men jag har kommit över det. Kanske inte helt, men jag tänker inte på det. Men däremot om jag blir sviken idag så minns jag det förflutna. Blir jag sviken idag så känns det som om jag har kommit tillbaka till det förflutna. Och när det gäller att jag har blivit utanför. Det har jag också alltid varit sen jag var liten.
Både i kompisgrupper och i skolan. Den känslan och att man har blivit sviken är dom värsta känslorna jag vet. Såna känslor framkallar även känslor som: Varför vill ingen vara med mig? Varför vill ingen ha mig? Man känner sig ensam, inte värd något, inte värd att få leva och framförallt övergiven.
Det känns som man står där helt ensam och övergiven för att alla har gått sin väg.
(Hoppas ni inte har missat mina andra inlägg som jag har skrivit på bloggen idag.)
No good feelings at all
Jag kommer aldrig glömma hur du ställde upp för mig. Jag kommer aldrig glömma våra minnen tillsammans, som när vi drack och jag mådde dåligt och du tog hand om mig och när du hade gråtit och jag höll om dig. Men det kanske är bättre såhär. Det kanske är bäst att du slipper mig, för din egen skull. Du kommer att må bättre utan mig.
Text taget ifrån en hemsida:
"A little jealousy in a relationship is good , its always nice too know that someone is afraid of losing you".
Översättning: Lite svartsjuka i en relation är bra, det är alltid trevligt att veta att någon är rädd för att förlora dig
Kill me
As the title says.
Do it slow while I suffer.
I'm just a pain in the ass.
Just ask anyone.
She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
Clinging to his picture for dear life
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby.
I will Always care for you.
I still feel very deeply for you.
Hade så fel
jag hade så fel, så jävla fel. jag skrev om en person för ett tag sen där jag skrev att jag aldrig kommer sluta bry mig om människan och aldrig sluta tycka om. men det var helt fel. för faktiskt, jag bryr mig inte längre. vänkänslorna är totalt borta.
Falska personer med falska ord tillhör bara på ett enda ställe.
Känsloprat
Kan säga att jag börjar bli nervös inför mötet med soc. Men det är ett tag kvar och jag fick bestämma lite själv när jag vill komma till dom och då valde jag så sent som 18 Januari. Känner att jag vill försöka smälta det här och vara förberedd, därmed vill jag ha gott tid på mig.
Det är inte helt säkert att jag kommer att få sochjälp för deras grundregel är att ens förälder är försörjningsskyldig tills man är 21 eller så länge man går gymnasiet. Och är det så att jag inte får nån hjälp så kan dom också glömma att jag tänker fixa skolan så länge jag bor hemma och det är vad jag då tänker säga till dom också. Jag tänker inte hoppa av skolan, jag tänker gå dit och försöka så gott jag kan, men jag kommer inte orka så mycket.
Men jag hoppas verkligen att jag får hjälp. Känner nästan att jag måste skära mig för att visa att jag mår dåligt.
Tro mig, det känns inte roligt att ha dom tankarna. Men mitt självförtroende är på noll.
Och det märks att jag inte mår bra. Jag har t.ex börjat röka som jag aldrig har gjort förut.
Jag gör det inte ofta,Oag när jag är som mest stressad och orolig
Något jag önskar mig mest utav allt
Något jag önskar mig mest utav allt är en familj. Känns som jag aldrig har haft någon. Jag vill ha en. Med Lenne. Jag vill att det ska vara han och jag med våra barn. Alltså längre fram. Det får vänta. Men jag ljuger om jag säger att jag inte vill ha det nu, för det vill jag. Mest utav allt.
Skakar
Tårarna började nästan spruta och jag skakade, vilket gör jag en.
Den här helgen är jag ensam hemma och har jag bara lust att ta mitt pack och dra härifrån. Inte en enda jävla hänsyn eller förståelse för mig. Så länge jag bor hemma så kommer jag absolut inte klara skolan. För när man verkligen engagerar sig i skolan så blir man stressad och måste fokusera på det. Skulle jag göra det så kommer jag få skit. Hon beter sig på ett sätt som jag mår dåligt av, vilket gör att jag inte orkar skolan.
Julen påväg och det känns sådär..
Nu börjar det kännas deprimerande att julen är påväg. Då man vet att ingenting kommer att hända, ingenting att se fram emot. Önskade att det var mer som när man var liten. Man blir avundsjuk när man läser hur andra har det på julen. Men för mig är det som en vanlig vardag med lite julmat.
Förra året somnade farsan full i soffan klockan 17:00. Skitkul.. Våran familj har aldrig varit såna som engagerar sig inför högtider. Visst, lagat mat, men det gör man ju varje dag annars också.
Jag vill ha en familj. En familj som engagerar sig för att få en fin jul. Sitta och julpyssna, dekorera hela lägenheten med julgrejer, ha en julgran och hänga upp juldekorationerna.
Man blir aldrig bortbjuden heller och man vill inte fråga andra personer om man får komma eftersom dom har "sitt" och man vill inte störa.
Barndomen
Saknar när man höll på med en massa julgrejer. T.ex när man gjorde såna där man hängde i julgrannen som man hade en karamell i som man sen får äta på julafton. Vad heter dom? Jag har helt glömt bort!
Jag sitter och fantiserar mig när jag har familj och vi sitter och tittar på julkalendern på morgona och/eller kvällarna. Så sitter vi och äter gröt tillsammans framför julkalender med en massa ljus. Det tråkiga är att julkalenderna som är nu i 2000-talet ger inga känslor. Jag kommer förmodligen köpa alla julkalendrar som man tittade på när man var liten och titta på det istället när jag får barn. Så dom får samma känslor som jag hade. Jag längtar redan ihjäl mig nu tills jag får barn och vi firar julen tillsammans!
Jag saknar barndomen i huvudtaget. När man var ute och lekte varje rast som liten. När man såg på Astrid Lindgrens filmer. Vet ni vad? Jag är jävligt förbannat stolt över att jag har fått tagit del av den svenska barndomen och svensk sommar är den finaste sommaren som finns, när man inte är i stan. Jag är jäkligt stolt över att jag är svensk!
Gråter
Självförtroendet på botten
Känns som om det inte finns något bra med mig, att det bara finns fel på mig och att jag är så himla dålig och värdelös. Och att det inte finns nån enda tro på mig. Är det så man ser mig?
Jag är i chocktillstånd :(
Det jag tycker är bra med mig är hur jag försvarar mina vänner. Ser jag någon som är elak emot mina vänner på nätet så kan inte jag låta bli att kommentera och försvara min vän.
En far är mer än ett DNA
Jag minns när jag var liten när pappa var full och han sa till mig "jag älskar dig". Det är det enda gången jag minns att han har sagt det till mig och då var han FULL!
Men jag tycker inte ett dugg synd om honom. Han har själv satt sig i den situationen som han är i.
Han har fem barn och tre av dom har han inte pratat med på ca 5-8 år och min bror har han bett dra åt helvete och han har inte varit hemma hos pappa på länge nu och han frågar inte ens hur brorsan mår eller vart han är.
Och när det gäller mig, vem fan är det som tar kontakt med vem? Jo det är jag såklart. Brukade gå till honom ibland för att hälsa på och nu gör jag inte det längre och han undrar inte ens varför eller nånting. För sist när jag var där tillsammans med mamma så sa han "jag har inte bett dom komma hit". Så därför går inte jag till honom längre eftersom han aldrig ber mig komma till honom. Och så är det för hur han är emot mina syskon och att han prioriterar alkoholen före oss.
Hur ska en riktig far vara tycker ni? En far är mer än ett DNA. Det räcker inte med att bara vara släkt, dela samma blod och kött. Man ska BETE sig som en far också. En far ska enligt mig vara en som gör allt för sina barn, som alltid ställer upp, som skulle kunna gå på spikmattor bara för att få umgås med sitt barn. En far ska kunna ta sitt ansvar och kunna ta hand om sitt barn. Och framförallt få höra "jag älskar dig" ofta och visa så mycket kärlek att det till och med räcker och blir över.
Åldersnoja
Jag känner mig nästan lite gammal. Lillgammal, eller vad man kallar det? NÄSTAN alla mina vänner har en egen lägenhet och/eller barn. En del som har det är yngre än mig och en del är lika gammal som mig och jag bor fortfarande hemma.
Fin låt
När jag träffade var världen upp och ner, allting var oklart.
Du kom, du blev min hjälte och du hjälpte mig stå rak.
Båda fötterna på jorden, en dröm och ett mål.
Jag har alltid vetat vägen men du hjälpte mig att gå.
Jag vågar stå för mig själv, vara stolt för den jag är.
Du har ändrat nåt stort i mig men vet inte vad det är.
Mina rop har blivit hörda, jag har nått fram.
En dröm gömd i flera år, inte trodde fanns.
Även idag kan jag ibland inte förstå vad som har hänt,
för varje gång du går ifrån mig, vill jag ha dig här igen.
Du fick mig börja älska mitt liv och hela världen.
Så kom, ta min hand, jag är din i alla lägen.
Du har rest mig upp, för alla gånger som jag ramlat.
Du är min andra del, fast den bättre halvan.
Lyckligast i världen, jag ber inte om annat.
Kom nära, håll om mig och säg att du stannar.
Jag hittade ett käl till att fortsätta kämpa.
Var redo att ge upp, men du fick mig att vänta.
Jag sökte efter lyckan, du vet att jag har letat,
sen jag hittade dig och ett år har passerat.
Det bästa i mitt liv jag är så glad att du har rört min själv,
för jag var vilsen men du ledde mig på rätt väg.
Du håller i min hand när du vet att jag behöver dig
och jag hoppas att du aldrig kommer släppa mig.
Om jag mår dåligt, bara säg att allt blir bra,
för jag litar på dig, det är väl så det ska va?
Du har visat mig kärlek, att jag duger som jag är.
Tänk tillbaks till första dan, nu står vi här.
Jag är så glad att vi träffats, vi får tacka hela tax.
Jag var nere på botten men nu står lyckan på max.
By: Sofijah.
Vad är typiskt svensk/svenskar?
En sa "dom super så mycket", men jag super nästan aldrig. Jag har också hört att vi svenskar är blyga. Stämmer det?
Existerar jag?
När dom liksom bestämmer tillsammans för att gå på stan utan att fråga mig, medans jag var nära på att få gå ensam på stan. Hade min mamma inte kunnat så hade jag fått gått ensam på stan. Det är synd att man ska behöva få känna sig ensam när man har vänner. Det känns som om jag inte räknas som en "vän" för dom.
Det är lättare att läsa en text än att lyssna på den.
Orkar inte
Men jag kan heller inte strunta i att berätta hur jag känner och det är inget jag tänker be om ursäkt för heller för det är inget jag har valt att känna.
Svag eller stark?
Är jag svag eller stark?
Vänskap
"Att begära något av en vän innebär inga problem, det är lika naturligt som att erbjuda, att ge."
Jag begär att mina vänner ska visa det som säger och skriver. Kan man inte visa eller agera så ska man inte skriva eller säga något, för då uppkommer det en besvikelse. Jag blir inte lika besviken om man inte har sagt att man ska finnas där och ställa upp. Jag ställer upp på en vän och förstår vännen men sen kräver jag att vännen ska göra detsamma för mig och då ska man inte bli sur och säga att jag inte förstår när jag gör det. Den vännen får förstå mig också och att det inte bara är jag som ska förstå och ställa upp jämt. Jag ställer upp för jag vill men om personen inte gör detsamma så kan inte personen sen bli sur för att jag inte ställer upp längre. Jag behandlar folk så som jag själv blir behandlad. Skulle jag inte gå efter den meningen så sjunker självrespekten och självförtroendet. Vänskap fungerar inte om inte båda hjälps åt.
"I vänskap måste man kunna se den andres förtjänster och sätta värde på dom."
Jag sätter alltid andras behov före mina. Men gör man det för länge och sen märker att ens vän inte gör det
detsamma så funkar det inte. Det är meningen att båda ska engagera sig. I vänskap är man flera stycken i och då ska inte bara en engagera sig. Jag tänker inte ställa upp på någon eller förstå en person om inte den personen
engagera sig att göra detsamma för mig för då är den personen inte värd det.
