EMMA ELISABETH

Ibland orkar jag inte vara jag
Ja, så känner jag på ett ungefär. Ibland känns det som att jag är två personer, att jag är Emma, men det finns en till sida av mig. Kanske är det en diagnos. Jag har bestämt att göra en utredning i framtiden. Jag vet dock inte riktigt vad det kan vara. Av de alla diagnoser man fått höra så känns det som att ingen riktigt passar in på mig, den som passar bäst in på mig är ADD, vilket gör att de krockar med varandra. T.ex älskar Jag att vara spontan, men jag har stora svårigheter med förändringar, vilket gör att detta krockar. Eller t.ex. hur jag älskar språk men det krockar med mina läs- och skrivsvårigheter. Jag har koncentrationssvårigheter, det krockar med att jag själv vill kunna koncentrera mig på en sak.
 
Jag älskar att vara Jag för jag vet att jag är annorlunda även fast jag inte har papper på det, samtidigt som jag hatar att vara Jag för att det helt enkelt är utmattande, men också för jag ända sen jag var liten har fått kämpa med att passa in. Av allt som är jobbigt med att vara Jag, så är det jobbigast när jag inte kan sova på nätterna för min hjärna går i högvarv och jag somnar av utmattning. Folk stör sig på mig för att uppmärksamhetskrävande, men det är inte konstigt när jag knappt fick det som barn.
I'll be wearing this with proud

I morgon åker vi till Habo över några dagar och åker hem på måndag. Det blir alltså att spendera påsk med älsklings familj/släkt. Det är faktiskt min favoritgrej att göra, att spendera kvalitétstid med dom. Alla är samlade och man blir behandlad som en av dom oavsett blodsband.
 
Det ska bli skönt att åka iväg i några dagar då de senaste dagarna har känt mörkt och det har med terrordådet i Stockholm att göra. Jag känner obehag i hela kroppen för att bilder sprids på facebook och även andra sidor på 11 åringen som omkom, att jag tyvärr har blivit tvungen att ta paus ifrån facebook. Är aktiv på andra sociala medier såsom snapchat och instagram, men obehaget och rädslan finns hela tiden att den bilden ska dyka upp där också. Vilket gör att jag får en klump i magen varje gång jag ens tar upp nån av dessa, men framförallt mår jag illa av tanken att den bilden sprids. Hur man kan så hjärtlöst ouppfostrat ta bilderna för första början, men också hur man kan sprida bilderna, likaså känner jag avsky för människor som delar vidare, gillar och kommenterar, då bilderna även kan spridas när man gillar och kommenterar. Jag har inte sett bilderna och jag är för känslig för att klara av att se, därför tar jag pausen. Vissa människor klarar inte det helt enkelt att få se såna bilder och hur tänker dessa människor när det gäller flickans anhöriga. Stackars föräldrar framförallt, räcker inte beskedet om att dottern omkom, dom ska behöva se bilderna också? Mamman vet jag har facebook. Som tur är ska facebook nu ta bort bilderna, så jag kommer tillbaka inomkort. 

Men nu vidare till något roligare.. Igår kom min hoodie som jag väntat nästan en månad på. Den är skickad från USA. Den kommer jag bära med stolthet.
Du är inte så liten längre ♥
 
Jag blev alldeles kär i den här bilden när jag laddade upp den på datorn och hittade rätt redigering till den. Vissa bilder är verkligen sådär "den här redigeringen passar perfekt till den här bilden". En av de finaste bilderna jag någonsin har fotat. Så oförberedd när jag fotade den här bilden, men den är så naturlig och inte uppgjord. Det är trots allt dessa bilder som blir bäst.
 
När jag fick träffa Wilma i helgen så tyckte jag att hon såg så stor ut sen jag träffade henne senast i November. Hon är inte så liten längre. Hon har lärt sig skriva, får läxor i skolan, pratar om en pojke hon är kär i. Det går knappt att bära henne längre och hon växer snart fasiken ikapp mig. Snart är hon 8 år. Bara två år kvar tills hon är 10 och sen är det bara tre år kvar tills hon är tonåring och fem år efter det är hon myndig och vuxen. Nae fytusan, nu fick jag ångest. Men för mig kommer hon alltid vara min lilla prinsessa.